Månadens porträtt - april 2011
Madeleine Hjort
Madeleine Hjort åker buss i Berlin. Foto: Jan Johansson.
Det är nog många som känner igen hennes namn, inte minst är hon ett välkänt namn inom skolbibliotekariekretsar. Men inte alla har fått glädjen att träffa henne, denna energiska kvinna som alltid går från ord till handling och som är en av dem som kämpar hårdast för att Sverige skall få bra skolbibliotek. Månadens porträtt i april 2011 är Madeleine Hjort, författare och ordförande i Nationella skolbiblioteksgruppen.
Berätta om dig själv Madeleine, din bakgrund och annat som du vill lyfta fram
– Jag har konstnärlig och akademisk utbildning. Är samhällsvetare med etnologi och ekonomisk historia som mina stora ämnen. Har också gått doktorandutbildning i ekonomisk historia, men inte avslutat. Jag har gått på Gerlesborgsskolan och haft lärare som Peter Dahl, George Suttner och Olle Ängqvist. Alltid varit intresserad av textil och gått ett år på Handarbetets Vänner. Liksom många andra 40-talister är jag starkt intresserad av samhället och medborgarnas möjligheter och rättigheter. Jag tror på medborgarnas möjligheter att påverka i detaljer och i större skeenden.
I slutet av 70-talet arbetade jag som kultursekreterare i några kommuner runt Stockholm. Där grundlades mina erfarenheter av hur politiker och tjänstemän samverkar med det omgivande samhället. Samtidigt lärde jag mig hur kommunerna målmedvetet arbetade med att nå ut med kulturen till medborgarna. Under 70-talet beslutade riksdagen om en ny kulturpolitik och den skulle inte bara genomföras nationellt utan även lokalt. På den tiden var jobbet som kultursekreterare enormt stimulerande och kommunerna var stolta och arbetet synliggjordes.
1980 började jag som byrådirektör på Kulturrådet och fick huvudansvar för bland annat dansområdet. Jag visste inte mycket om dans, men med ansvaret följde att jag lärde mig enormt mycket av vänliga konstnärer och sakkunniga som gärna introducerade mig. Det i kombination med mitt intresse för konst och samhälle bidrog till att jag trivdes som fisken i vattnet. Jag arbetade nästan 10 år på Kulturrådet och fick uppleva myndighetens uppgång och även början till fall.
Med myndighetens fall menar jag att man mot slutet av 80-talet förändrade verksamheten genom att ta bort de sakkunniga nämnderna för olika sakområden som "Dans, teater och musiknämnden", "Nämnden för bibliotek och litteratur" och "Nämnden för konst, museer och utställningar". Förändringen innebar att tjänstemännen fick allt mer att ensamma besluta om. Och samtidigt färre nätverk och individer att konsultera. Vi märkte också av ökade restriktioner vad gäller kontakten med media som ju vi på Kulturrådet var vana att ha en ansvarsfull dialog med.
Under denna tid lärde jag mig också hur starkt rustat i kunskap och verksamhet bibliotekssverige var. Cheferna på avdelningen för Bibliotek och litteratur var mycket respekterade liksom folkbiblioteken ute i landet värderades som en viktig, om inte den viktigaste resursen i kommunernas kulturuppdrag.
Årliga bibliotekssammankomster och nationella seminarier styrdes upp från Kulturrådet i samråd med kommunerna och hade stor effekt på samordning och samverkan.
Dock hörde jag aldrig ett ord om skolbibliotek. Det kan bero på att inget sades eller att jag inte hörde. Vilket vill jag låta vara osagt. Jag minns diskussionen om Fem-böckerna, Enid Blytons spännande ungdomsböcker. Jag hade läst alla. Men en av Kulturrådets tjänstemän gick hårt ut och sa att den sortens böcker behövde minsann inte biblioteken erbjuda låntagarna eftersom berättelserna var så pass "enkla" att den litteraturen fick läsarna själva bekosta. Här stötte jag på en sorts gräns som sköt rakt igenom biblioteken och deras uppdrag. Det blev förstås uppståndelse och stort rabalder.
Litteratur var ju då inte mina arbetsfrågor, jag hade fullt upp med danskonsten som stegvis blev allt mer konstnärligt intressant och lockade unga dansare och koreografer liksom en månghövdad ung publik. I danskonsten skedde nyskapandet. Det var roliga och intressanta tider.
Under många år arbetade jag tillsammans med koreografen Margaretha Åsberg på Moderna Dansteatern, de var viktiga år.
Under denna tid startade jag "eget" och fick omedelbart uppdrag för det då aktuella Universitets - och högskoleämbetet, numera Högskoleverket. Hade uppdrag för Skolöverstyrelsen och på den vägen fortsatte det under 90-talet. Skolverket bildades och jag fick fantastiska möjligheter att bidra i arbetet med att ämnesmässigt och pedagogiskt etablera de estetiska ämnena i den nya gymnasieskolan (Lpf94). Var med som expert och tog fram estetiska programmet och organiserade även omfattande fortbildning. Det var spännande år och jag lärde mig enormt mycket.
I arbetet mötte jag många lärare i svenska. Redan då kunde man ana en problematik vad avser litteratur och läsning. Men jag måste erkänna att jag inte brydde mig särskilt, för jag och många med mig var av den åsikten att ämnet svenska var så stort, hade tradition och oändliga mängder av litteratur att tillgå. Jag kunde inte ta in att det fanns en problematik. Jämfört med de estetiska ämnena som i stort sett från ingenting exploderade in i skolsystemet - programmen blev ju oerhört populära - så populära att universitetsrektorer och även ministrar varnade för att gå dessa program! De undrade vad den estetiska kunskapen var bra för?
Jag hade trots mitt arbete med skola och utbildning ännu inte på riktigt stött på skolbiblioteken. Men det har jag ju gjort nu och åren med Nationella Skolbiblioteksgruppen har varit mycket lärorika, roliga och intensiva. I det arbetet har jag haft stor nytta av mina insikter i och kunskaper om skola och utbildning. Genom arbetet med skolbiblioteken insåg jag stegvis att den problematik med ämnet svenska jag tidigare stött på men då inte greppade på ett djupare plan, nu fanns väl beskriven i läsforskningen och i olika kunskapsöversikter.
Jag har under många år föreläst för studenter på högskolor och för lärare i fortbildningskurser och den inriktning jag betraktar mig som mamma för är det som betecknas konstarter och kunskap. Det perspektivet att konst är kunskap, språk och kommunikation har jag ägnat mig åt att utforska, beskriva och tillämpa genom olika skolinriktade utvecklings- och forskningsprojekt, digitalt arkivprojekt, kursarbete och föreläsningar.
Jag har också skrivit böcker på temat. Men det är först i boken som kommer i augusti/september 2011, Konstens betydelse, om konstarterna och litteraturen i skola och samhälle, som jag har tagit ett större grepp och skrivit om litteratur och läsning i lika grad som dans, bild, teater och till exempel musik. Så gör man inte i Sverige, utan här är traditionen att man skriver om ett ämne: musik, dans, matematik, engelska, svenska och läsning etcetera.
Boken diskuterar och beskriver konsten i det demokratiska samhället. Den diskussionen behövs nu när de nya skol - och utbildningsreformerna innebär att estetiska ämnen inte längre är obligatoriska i gymnasiet eller på lärarutbildningen. PIRLS- och PISA-undersökningarna visar att läsningens kvaliteter bland elever håller på att stadigt försämras. Det är oroande och grunden för min bok handlar just om att beskriva och resonera om konstens och litteraturens plats i skolan och i demokratin. Det samtalet saknas idag.
Du har nu varit ordförande i Nationella skolbiblioteksgruppen i några år och vi vet alla att du gör ett fantastiskt arbete där. Vad är det som driver dig att arbeta så intensivt med skolbiblioteksfrågor?
– Jag började jobba som NSG:s ordförande januari 2007 och sitter nu min tredje period 2011-2012. Det som driver är att skolan är den institution i samhället som har möjligheten och uppdraget att symboliskt och praktiskt fånga in alla unga människor och visa vilka enastående spännande, roliga och intressanta vägar litteratur och läsning kan erbjuda.
Skolbiblioteket är en plats där alla unga ska kunna få hjälp att hitta in till sin läsning, till sin läsart och förstå lite mer om den mångsidiga värld av tankar, fiktion, fakta, berättelser och poesi som litteraturen är mäktig. Det är en skyldighet att ett så välmående land som Sverige med så lång tradition av samhällsutveckling och demokrati aldrig ger upp viljan att skapa likvärdiga villkor, då vår bakgrund och våra medborgerliga möjligheter ser så olika ut. Skola och skolbiblioteket berättar om att den möjligheten finns. Skolbiblioteket kan öppna ett fönster, ofta flera, in mot andra världar och det är viktigt att det uppdraget tas på allvar. Fiktion, fakta och konst är bara några aspekter av vad ett skolbibliotek kan erbjuda. Skolbibliotekarien och läraren kan tillsammans handleda eleverna i skolarbetet och hjälpa till i arbetet med att hitta läsning, film, musik också för intressen och nöjen omedelbart utanför skolans arbete.
(Fotot ovan är taget av Jan Johansson)
Vad är det roligaste med att vara ordförande i Nationella skolbiblioteksgruppen? Det svåraste?
– Det roligaste är alla kunniga och, vill jag understryka, ivriga människor som är med och driver skolbiblioteksfrågorna. Det är stimulerande att arbeta med ett nätverk som enbart och endast arbetar med en enda fråga - och NSG:s enda fråga är just skolbibliotek.
Att det fortfarande finns så mycket att göra överraskade mig. Jag har fortfarande svårt att förstå att det inte är självklart att varje skola har ett skolbibliotek och att det kravet måste skrivas in i skollagen.
NSG har varit pådrivande i det arbetet men ändå häpnar jag över att Sverige har en så pass fattig inställning till vad skolbibliotek, om det drivs väl, kan bidra med och åstadkomma för skolans och individernas räkning.
Du frågar, vad är det svåraste med att vara ordförande? Det var en svår fråga!
Vi skulle behöva mer arbetstid för uppdraget.
Ur din synvinkel, varför är skolbibliotek så viktiga?
– Biblioteken och här menar jag alla bibliotek inklusive skolbiblioteken utgör vitala delar av det demokratiska projektet. Skolbiblioteket är allas rättighet precis som att också kunskap och bildning är allas rättighet.
Anette, sen har jag ju redan besvarat den frågan i det ovanstående tycker jag.
Finns det gemensamma nämnare mellan dans och skolbibliotek, två av de områden som du brinner för?
– Nja, det vet jag inte precis. Skolbiblioteken ingår i en omfattande och väl etablerad infrastruktur tillsammans med folkbibliotek, stadsbibliotek, bibliotek i folkhögskolor och folkbildning, arbetsplats- och vägkrogsbibliotek, forskningsbibliotek och Kungliga Biblioteket. Ord som slutar på bibliotek är i de flesta fall offentliga rum dit alla kan gå för att läsa, lyssna och låna oberoende av media. Och det är gratis, det kostar inget. De svenska kommun- och folkbibliotekens verksamhet regleras genom bibliotekslagen och numera ska skolbiblioteken regleras genom skollagen.
Däremot finns det ingen lag som säger något om tillgången till dans genom scener eller skolans arbete. Det är inte heller gratis om du går på teater och ser dans. Bara det är en stor skillnad som har implikationer på området. Den infrastruktur som dans ingår i är visserligen viktig men otroligt liten och bräcklig i jämförelse med biblioteksområdet. Det som är lika mellan dans och litteratur är berättelsen. Där människor finns, finns alltid något att berätta om, är det sen genom dans eller det skrivna ordet eller genom någon annan konstart.
NSG har ju varit den främsta aktören för att få in skolbibliotek i skollagen. Vad har du för förhoppningar på den nya skrivelsen om skolbibliotek i skollagen, kommer den att leda till att fler kommuner inser vikten av att satsa på skolbibliotek?
– Det får man verkligen hoppas att fler kommuner inser värdet av att bygga och utveckla den skolbiblioteksstruktur som passar just dem med hänsyn till bemanning och öppettider och tillräckliga anslag.
Det jag inte kan få in i min skalle är att regering och riksdag fattat beslut om en ny skollag - utan att tillföra de ekonomiska resurser som krävs för att elever och lärare ska ha tillgång till skolbibliotek. Alla vet ju att var tredje kommunalt ägd skola saknar skolbibliotek. Och av de skolor som har skolbibliotek är endast 25 % bemannade. Bland friskolorna är bristerna mer omfattande. (Kulturrådets statistik 2009) Det händer ju aldrig att man beslutar om ett nytt forskningsområde utan att samtidigt tillföra ekonomiska förutsättningar.
Tror du att det kommer att finnas skolbibliotek om 20 år eller kommer alla då tycka "att det räcker att googla"?
– Jag tror på boken och på att vi går in i ett bibliotek och upplever de tusentals böcker som finns där. Blicken vandrar över hyllorna, bokryggarna, du läser titlar, kollar omslag, författarnamn - du lyfter ut en bok från bokhyllan och börjar bläddra och läsa. Vi ska inte bortse från den grundläggande fysiska upplevelsen, med alla våra sinnen, som faktiskt biblioteket och boken förmedlar. Det kan aldrig ersättas av googlande. Sen har naturligtvis googlandet sina goda sidor.
Då kan jag inte låta bli att komma med en följdfråga: Är digitaliseringen ett hot eller en möjlighet för (skol)biblioteken?
– En möjlighet. Det är fantastiskt att jag från mitt skrivbord digitalt kan leta efter titlar, författare, konstnärer, konstverk och snabbt får svar på mina frågor om vad som finns och var det finns. Sen beställer jag boken genom ett digitalt klick eller så går jag till biblioteket och hämtar boken. Biblioteken som fysiska rum har framtiden för sig, deras uppdrag kommer att utvidgas det är jag övertygad om. Inom tio år kanske folkbiblioteken har organiserat särskilda rum för olika konstområden, där exempelvis litteratur om dans och digitalt inspelade dansverk mm finns att söka. Samtidigt finns ett digitalt arkiv för dans och koreografi där man på webben kan söka efter information och i en framtid få svar på var i landet, vid vilket bibliotek, en specifik dans-dvd finns att titta på! Varför ska bara boken kunna sökas från skrivbordet, mobilen eller klassrummet? En annan aspekt på det fysiskt påtagliga är att några bibliotek på 70-talet lånade ut konstverk, det kanske kan bli en nygammal trend!
Vilken typ av forskning tycker du saknas inom skolbiblioteksområdet?
– Just nu är jag av den uppfattningen att det finns så mycket högkvalitativ forskning om skolbibliotek och läsning, om literacy som inte kommer till användning. Det verkligt svåra är att göra forskningsresultaten kända och att de prövas och omsätts i praktiken. Mycket av den uppgiften återstår.
Har du själv något speciellt biblioteksminne som du vill berätta om?
– Jag var rädd för biblioteket när jag var liten. Är uppväxt i Malmö och stadsbiblioteket där tillämpade hårda regler. Råkade man ta "fel" bok fick man veta att man var för ung eller inte visste tillräckligt mycket för att kunna läsa med behållning. Då fick jag lomma tillbaka med boken och sätta tillbaks den i hyllan. Det var en sorts välmenande censur. Däremot hade jag en kompis som tog med mig till bibliotekets musikavdelning! Vilka möjligheter där fanns. Vi smet ofta in där och i de då supermoderna hörlurarna lyssnade vi på klassisk musik, jazz med mera. Varför inte återinföra musiklyssnandet på biblioteket på bred front? Det finns alltid ny musik att upptäcka. All musik behöver inte köpas eller för den delen tankas hem över nätet, och då är det ofta utan att ersättning utgår till upphovsmannen/kvinnan.
Vilken bok läser du just nu?
– Har precis avslutat Vägen av Cormac McCarthy - vilken berättare han är. Jag kan inte sluta läsa honom. Hur dystra hans berättelser än är, är de otroligt skickligt skrivna. Hans berättelser handlar om människan och våra tillkortakommanden. Det goda och det onda, hur dessa beteenden framträder/inte framträder och hur livet skruvar sig kring dessa frågor belysta genom att läsaren ofta följer en enskild individ. Berättelserna utspelar sig i riktigt farliga världar (definitivt har dessa världar inget att göra med skräck och deckare). Det som hotar, man vet inte alltid vad det är, smyger in stegvis och jag kan aldrig säga exakt var brytpunkten inträffar. Texten är som om den låg på jäsning, berättelsen trycker på från det tysta och outtalade.
Långt inne i hans berättelsers kroppar slår hjärtat slag efter slag, där finns om inte ett hopp så något som liknar en tro på framtiden.
Jag hoppas McCarthy tilldelas nobelpriset i litteratur.
Vem är din favoritförfattare?
– Jag har faktiskt ingen. Just nu väldigt attraherad av Cormac McCarthy. Det finns så många olika berättare. På mitt bord ligger just nu De Lillos Omegapunkten, Mavis Gallant Från det femtonde distriktet, Jean Giono, Kullen och Anne Swärds Till sista andetaget.
Har du något favoritbibliotek?
– Jag älskar KB - det är tillräckligt stort för att kunna sjunka in i det. Så proffsig personal och oändliga mängder material. Den Sorte Diamant i Köpenhamn är också en favorit. Tycker om det nya biblioteket i Kulturhuset i Stockholm alldeles vid gatunivån; inbjudande och härligt, massor av bra lästips och sköna soffor! Fint med cafét bredvid. Tycker även om små bibliotek. Gillar det vid Hornstull som nyligen räddades kvar! Det var nedläggningshotat. Har besökt Hagströmerbiblioteket, ett medicin historiskt bibliotek på Karolinska Institutet. Vilket bibliotek! Brukar besöka bibliotek när jag är ute och reser. Jag är ledamot i Författarförbundets biblioteksråd och naturligtvis har jag varit runt en del. För närvarande är min önskan att besöka Deutsches Literatur Archiv i Marbach i Tyskland. Läs gärna Lars Rydquist artikel i BBL:s majnummer 2010! Från det som är både arkiv, museum och bibliotek har vi i Sverige något att lära.
Vad önskar du dig mest just nu?
Om det gäller skolbibliotek - att regeringen avsätter rejält med pengar för att skolbiblioteken ska kunna utvecklas och etableras och ges flexibla lösningar beroende av om de ligger i glesbygd, tätort, landsbygd eller storstad.
Tack Madeleine för att du ville ställa upp i vår intervjuserie!
Intervjun gjordes av Anette Holmqvist, redaktör för Skolbibliotek.se.