När jag började mitt jobb som skolbibliotekarie på en grundskola i Vellinge förra hösten trodde jag ett tag att jag hade dött och hamnat i helvetet. Omgiven av skrikande barn åtta timmar om dagen utan ett eget arbetsrum att stänga dörren om?!? Det kunde väl ändå inte kategoriseras som ett arbete - det låter väl mer som ett ondskefullt uttänkt straff?

Men när väl jag kommit igenom dessa initialstadier av chock, förnekande, ilska och depression kom jag fram till det efterlängtade stadiet av acceptans där jag började inse att jobbet har positiva sidor också.

För det roliga uppväger ju faktiskt:
• förväntansfulla barnaögon inför en stundande sagostund,
• barnens glädje över att (ofta otroligt utförligt) få berätta om en kul bok som de har läst,
• de intressanta och viktiga sakerna som kommer upp i diskussionen när man bokpratar i en klass,
• hur de ibland slåss om en bok man just har bokpratat om.

Det är också väldigt roligt att ha lektioner med dem där man försöker lära dem hitta både i biblioteket och på Internet. De flesta barn jag träffat är läraktiga och snälla (och de flesta blir ganska imponerade över att en ”bibliotekstant” kan vara en sån fena på datorer…. ) Att det sen finns en hel del rötägg också är ju bara att beklaga, men knappast något att förvånas över. Men det ska inte förnekas; bråken med de upproriska tonåringarna som man tydligen måste genomlida är jobbiga.

Men visst måste man vara en viss sorts människa för att gilla det här jobbet. Framför allt måste man tycka om att arbeta självständigt. Och visst kunde man önska sig mer feedback någon gång - det är ju praktiskt taget upp till en själv att uppfinna sina egna arbetsuppgifter. Men å andra sidan öppnar detta upp en massa möjligheter - man får själv bestämma vad man ska göra och hur man ska göra det. Och monotont behöver man inte ens kunna stava till!

Å andra sidan behöver det inte vara så ensamt som det kan verka - har man tur har man ett nätverk av andra skolbibliotekarier. Vi som jobbar i Vellinge har ett väldigt bra nätverk - vi är tio stycken skolbibliotekarier (en på varje skola i kommunen) och vi träffas minst en gång i månaden. Ett välbehövligt utbyte av såväl erfarenheter, gemensamma projekt som skvaller och gnäll!

Jag har därför - trots all stress - kommit att uppleva mitt jobb som väldigt meningsfullt och berikande. För skolan är en väldigt viktig plats och lärare är dessutom en sympatisk yrkeskår. De flesta lärare jag har mött är genuint intresserade av att hjälpa - hjälpa barnen förstå, hjälpa dem vidare i deras utveckling - hjälpa dem bli bättre människor. Och sist men absolut inte minst - de är alltid tacksamma för den hjälp de får - jag har sällan känt mig så uppskattad på en arbetsplats! Inte så illa, eller hur?